TULIPAN

Du är en hård, kall och växande mörk kraft i mitt bröst. Du tog det jag blev tilldelad vid födelsen. Hon som gav mig mitt eländiga liv, i vilket jag slöst bort andras tid, henne tog du ifrån mig, med ditt sjuka vatten och dina förgiftade grödor. Dina skogar är tyngre än bly och ängarna vi sprang i som barn, bland amöbor, där står nerlagda fabriker läcker olja, kreosot, svavel och hat. Jag vill ha ett huvud illa serverat på ett fat. Du är inte en del av mig, men jag är en del av dig. Ditt förflutna är det ingen vill vara. Du är en besvikelse, en besvikelse för alla. Min mamma, som tidigare nämnts, blev placerad i din närhet ifråntagen sitt hem, men väl där i förtrollningens hetta, träffades min far, en av armors pilar, rakt igenom hjärtat, så nu finns inget där kvar. inte en gnutta kärlek, inte ett blad, av fina ord skrivna i en endaste rad. Att någon ens fick tanken om att kalla dig stad, du är ingenting alls, på gräsdalen vandrar de själar som blev lovade löneök, var det en vals? Jag ska aldrig mer sätta min trasiga sko i det ställe där vidriga människor valt att stanna och bo. Du tog mina tre bästa vänner, låste in dem i sig själva tills att de fick nog och självdog. Dödar du mig är det det sista som hänt, då är något väldigt fel, då har jag svängt fel eller återvänt. Du är min största last mina fel och mina brister, du är allt jag har att skylla på min del av det som kallas belastningsregister.